Nu märker jag att jag är till åren kommen. Jubileer, det ena efter det andra, med början i år och de andra i förskott:

1962 – 50 år sedan jag som 14 ½-åring började mina violinstudier hos Sven Karpe på Musikhögskolan i Stockholm.

1972 – 40 år sedan jag tog mitt diplom hos André Gertler på Koninklijk Conservatorium Brussel med bedömningen av juryn ”La plus grande distinction et les félicitations du jury”. Enligt konservatoriets administration var en sådan utmärkelse mycket sällsynt, kanske t.o.m. unik i dess historia.

1972 – blev bäst i den internationella violintävlingen i ARD München med ett 2:a pris. Konstigt nog hade två tidigare briljanta Gertler-elever även de vunnit ”endast” 2:a pris. Usch, dessa intriger!

1973 – vann jag TV-tävlingen TENUTO i Belgien (CD IV, spår 4).

1973 – 1:a pris i Joseph Szigeti International Violin Competition i Budapest. Några månader innan den första Szigeti-tävlingen dog tyvärr Szigeti. Jag fick som pris även ta emot sex LP-skivor med hans inspelningar ur hans dotters hand.

1973 – Två månader efter tävlingen i Budapest vann jag 3:e pris i Vianna da Motta internationella violin-tävling, då med nästan helt nytt program, med många kilos förlust som följd av för hårt program och övande.

1975 – Finalist och pristagare i Sibeliustävlingen i Helsingfors.

1976 – 1:a pris i den internationella tävlingen J S Bach i Leipzig.

1977 – Min sista tävling blev TIJI UNESCO (Tribune Internationale des Jeunes Interprètes) i Bratislava, där vi blev fyra pristagare i olika kategorier.

1977 – Den 17 januari blev jag utnämnd som docent i violinspel på Muziek-Conservatorium i Maastricht (NL). Nu blev det tävlingar endast för mina elever, som fortsatte i min tradition att vinna violintävlingar.

2012 –2 oktober firar jag 65 år genom att ge ut denna nya CD-box med urval av mina bästa konsert- och radioinspelningar från 1973 till 1985.

När jag blev docent i Maastricht, tyckte jag det var oerhört intressant och givande att undervisa. Det blev det allra viktigaste för mig. Men mitt konserterande blev ju tyvärr lidande av det, beklagligt nog när jag ser tillbaka. Dessutom som utländsk kvinna med framgångar både som violinist och pedagog var intrigerna stora med många svåra år tills jag efter 24 år frivilligt slutade och i stället grundade André Gertler Violin Academy i Bryssel. Men jag har underbara minnen med de flesta av mina elever och deras fina resultat vid sina diplomexamina. De berättar att de nu är lyckliga utövare av vårt fantastiska yrke: violinister i musikens värld.

I januari 1978 ringde man till Gertler från Westdeutscher Rundfunk i Köln och frågade om han hade någon elev som för en kväll kunde ersätta S. Gavrilov i Alban Bergs violinkonsert i Frankfurt HR den 17 mars. Ja, blev hans svar och bad mig att lära in den. Jag hade aldrig varken hört den eller sett noterna, men två månader senare spelade jag den i Frankfurt, utantill t.o.m. Det var första och sista gången jag hade lyckan att få spela denna underbara violinkonsert. Tack och lov att den fanns bevarad i arkivet hos HR. När jag kom tillbaka hem till Bryssel, hittade jag en blombukett och dessa ord från Gertler på min dörr: ”Le vieux ”serviteur ” de Alban Berg félicite de tout coeur la plus jeune, bravo!! … noch so weiter!!!”

Att jag ställde upp i Bach-tävlingen 1976 var en tillfällighet. Helst hade jag ju velat få revansch för den mindre smickrande placeringen 1971 i Le concours musical international Reine-Élisabeth-de-Belgique, där jag ”endast” nådde andra omgången. Men att komma bland de sista 24 deltagarna var ju inget katastrofalt dåligt resultat. Mina förberedelser var inte optimala. Jag hade ju bara studerat i sju månader på konservatoriet i Bryssel – ny lärare, ny teknik, nytt liv och nytt språk. Dessutom hade jag inplanerat sedan länge en turné i Sverige månaden innan tävlingen, med helt annat program, så uppladdningen var inte vad den bör vara inför en så stor och svår utmaning som denna tävling. 1976 var det nu dags för nästa Élisabeth-tävling.

Den här gången valde jag, trots inre protester, att i stället välja Bach-tävlingen i Leipzig. Tur var det, för jag vann 1:a pris! Förberedelsen dit var ju fantastisk. Förutom standardverk som hör till alla tävlingar som t.ex. Paganini-capricer, en Mozart-konsert, nykomponerade verk från landets ledande kompositörer, en Bartók-konsert osv., så övade jag ju Bachs verk. De var i centrum vid varje omgång: en solosonat, en partita och en violinkonsert. Det var nyttigt och lärorikt att öva Bach varje dag och fördjupa sig i hans tekniskt svårspelade men vackra musik. Efter denna personliga ”pärs” med Bachs fugor m.m. vill jag påstå, att behärskar man Bachs solosonater och partitor, då kan man spela fiol. Här utvecklades jag inte bara som violinist utan också som människa. Min lärare sade alltid: ”man spelar som man är”.

Tyvärr finns det intriger och fusk vid alla slags tävlingar, även vid musiktävlingar. Innan man åker till en tävling måste man vara medveten om det och bara se fördelarna med den intensiva träningen tillsammans med sin lärare och att tvingas öva in långa och svåra verk, som ska sitta i huvud och fingrar under den korta tidsrymd som tävlingen varar. Ett program om två och en halv timme som, om man ska ha chans att gå vidare till alla tre omgångarna, helst ska spelas upp perfekt för juryn. Allt utantill naturligtvis! Blir inte resultatet som man önskade sig, så är det viktigaste att man spelat så bra man kunde då – nästa gång bättre lycka hos juryn! Och glädjas åt alla framsteg man gjort på instrumentet. I Élizabeth-tävlingen är juryns poängsättning hemlig. Det förklarar varför de bästa ofta inte kommer till final, de är helt enkelt för farliga. Vad kan man göra när juryns ordförande Henryk Szeryng vid Vianna da Motta-tävlingen i Lissabon rev sönder lappen med mina poäng, när han ser att då skulle jag vinna 1:a pris. Jean Fournier från Paris satt bredvid honom, såg detta och berättade det senare för mig. Första priset delades mellan den portugisiske och den armeniska violinisten. Den sista vann ju därmed också Gulbenkian-priset. De är båda numera pedagoger i USA, den sistnämnda sedan några månader utnämnd som lärare vid The Juilliard School i New York.

Några månader innan Lissabon vann jag utan intriger 1:a pris av en enhällig jury i Szigeti-tävlingen i Budapest. I Sibelius-tävlingen i Helsingfors 1975 var dock intrigerna tillbaka. Jag hade två f.d. lärare med i juryn och de fick inte rösta på mig utan för dem gällde den övriga juryns medelpoäng. Det blev förstås ett handikapp, då alla de fyra finska jurymedlemmarna var eniga och gav mig allra sämsta tänkbara poäng. Då hjälpte det inte att den rumänske domaren satte mig på andra plats. Men det var ju trots allt bra att vara finalist och pristagare.

Men skam den som ger sig, 1976 vann jag återigen med en enhällig jury 1:a pris i J S Bach-tävlingen i Leipzig. Flera år tidigare var bl.a. David Ojstrach och André Gertler i juryn i Leipzig. Både de tävlande och jurymedlemmarna bodde på samma hotell. De båda violinmästarna gick en dag i korridorerna och smyglyssnade på de olika kandidaterna hur de övade och satte därefter ”betyg”: den går vidare, inte den osv. De jämförde sen sina omdömen av övandet med det slutliga tävlingsresultatet och de hade alla rätt. Så utslagsgivande är det hur man övar!

Min sista tävling var så 1977 i Bratislava i TIJI Unesco internationella tävling med olika kategorier instrument. Det blev fyra priser i violin, piano, blåskvintett och piano-duo. Jag spelade i min Rättviksdräkt (ja, redan då, se foto sid. 5). Den norske jurymedlemmen kommenterade: ”Hade vi också spelat med knätofs, hade vi nog vunnit!”

Många föräldrar kan lägga sig i sina barns studier på ett förödande sätt. En förälder ska stödja sitt barn med lugn och positiv uppmuntran. Det gjorde verkligen min mamma Sonja, som var med mig från min tidiga ungdom vid konserter och senare vid tävlingar både i München och i Budapest. Här följer hennes berättelse i brev till min syster i USA från tävlingen i München 1972.

Nilla Pierrou