Man bör inte göra sig några illusioner: ingen blir fullfjädrad violinist bara genom att tillämpa dessa budord. De är inga mirakelmediciner utan ett sätt att hjälpa behövande. Det handlar alltså om de grundläggande frågorna.

Man lär sig något nytt varje dag. Vetenskapen har gjort enorma framsteg de senaste decennierna. Vi måste medge, att trots att vi fortfarande använder samma instrument som för två hundra år sedan, så har sättet att använda det utvecklats oerhört, särskilt under de senaste tio åren, och det är troligt att de kommer att fortsätta att utvecklas under de kommande.

Här är de fjorton ”budorden”:

1. Avslappnade muskler i hela kroppen

2. Använd lederna med största möjliga avspändhet och med samma naturlighet i de delar av kroppen, som inte är aktiva.

3. Även vid fullständig orörlighet måste man noga ge akt på att musklerna förblir avspända.

4. Lederna skall röra sig enligt sin fysiologiska riktning. Ett exempel: När man böjer högra armbågen bör denna inte hållas högre än resten av underarmen. Man får alltså inte lyfta armbågen. Ett exempel till: Högra handens handled bör användas som naturen anvisar, mer eller mindre parallell med stråken, så att handledens rörelse blir en förlängning av stråken. Man bör alltså inte göra en sidorörelse, som många violinister gör. Till och med en nyfödd rör sin handled på ett naturligt sätt.

5. Fingrarna på stråken bör behålla en fullständig flexibilitet i vilken position som helst.

6. Oerhört viktigt: höj aldrig vare sig höger eller vänster axel.

7. Flexibiliteten i vänster arm måste noggrant observeras, och rörelserna från g-strängen till e-strängen måste utföras med största smidighet.

8. Vänster handled bör vara i linje med armen. Handleden bör aldrig böjas varken inåt eller utåt.

9. Fingrarna bör falla ner på strängarna i en och samma linje, på så sätt kompenseras det fjärde fingret som ohjälpligen är kortare. Exempel: Placera första fingret i första positionen på g-strängen, andra fingret på fiss på d-strängen, tredje fingret på d på a-strängen och fjärde finget på h på e-strängen. Lyft fingrarna från greppbrädan. Fingrarna bör då falla intill varandra, alltså i samma linje. Det är viktigt att fjärde fingret är rundat, inte rakt. Så uppnår man den ideala positionen för vänstra handen; om fingrarna är rätt placerade, ligger handen nu i en linje parallell med fiolens hals.

10. Det är viktigt att tummen är oberoende av de andra fyra fingrarna. Här krävs en absolut avspändhet. Handflatan bör vara helt avslappnad. För att åstadkomma detta måste tummen befinna sig lägre än första fingret på fiolen. För att placera in tummen i dess rätta läge räcker det att man öppnar handen helt och hållet. Då märker man att tummen befinner sig bakom de andra fingrarna. När man placerar fiolen i sin hand bör man bevara handens fysiologiska form. Tummen får inte hamna i höjd med de andra fingrarna, inte ens det första, för att handflatan inte skall dra ihop sig utan bevara sin naturliga position.

11. I violinkonsten står högra handen för 70 % av den viktigaste aktiviteten, enligt min åsikt. I samma mån påverkar den också klangfärgen. För att åstadkomma fullödig klang är det viktigt att enbart använda armens egen tyngd, utan yttre tryck. När det gäller stora, expansiva uttryck, där det krävs en extra stark klang, kan man lägga till lite extra tryck från armen. Dock måste man vara på sin vakt att inte spänna musklerna och att behålla avspändheten. Det är också viktigt att den tyngd som når stråken fördelas över alla fingrar, inte bara över pek- fingret.

12. Vibratot är alltid det som utgör violinistens personliga prägel. Det gäller att åstadkomma en lyckosam förening mellan de två källor, stråken och vibratot, ur vilka klangen emanerar, för att hitta en jämvikt i klangen som passar alla klangfärger.

13. Eftersom vibratot är så intimt förknippat med violinistens personlighet, bör man akta sig för att modifiera ett vibrato. Man ska först ingripa och ändra ett vibrato om det inte utförs på ett avspänt sätt. Ett spänt vibrato hindrar all överföring av idéer och tankar och omöjlig- gör alla förändringar av klangen.

14. För en bra hållning med god jämvikt bör violinisten huvudsakligen stödja sig mest på vänstra benet, och absolut inte enbart på det högra. Vissa violinister lyckas åstadkomma god jämvikt genom att fördela vikten på båda benen. Detta kan vara acceptabelt. Men man bör absolut undvika att enbart att stödja sig på högra benet, vilket begränsar högra handens handlingsfrihet.

Alldeles säkert uppstår vissa problem i arbetet med violinstudierna. Men man bör försöka komma till rätta med dessa bekymmer genom att gå tillbaka till grunderna, och aldrig avvika från dem.

Det finns många överväganden och anvisningar för att förbättra kvaliteten på fiolspelet. Att spela fiol är oerhört krävande och fordrar enorm skarpsynthet, klarsynthet och självbehärskning. Tänk bara på, att om man vill åstadkomma en lång ton som håller en jämn dynamisk styrka, som börjar vid froschen och slutar vid spetsen, nedstråk, måste man föra stråken så att man vid varje tiondels millimeter ökar intensiteten (crescendo), annars minskar hela tiden den klangliga styrkan på ett fatalt sätt. Samma gäller, men med mindre intensitet, uppstråk (diminuendo).

Översättning: Maggie Eklund