Skrivet av Nilla Pierrou i samband med utgåvan av trippel-CD med inspelningar 2011

[This article in English]

Foto: Per B.Adolphson, 1973

Med dessa tre CD vill jag hågkomma de tre länder som på skilda sätt betytt allt under min karriär: Sverige, Belgien och Ungern. Lille Bror Söderlundh var min första lärare och jag är mycket lycklig att här spela den långsamma satsen i hans violinkonsert. I Sverige spelade jag i min ungdom från söder till norr som solist med både amatör- och proffsorkestrar. Den allra första orkesterkonserten var i födelseorten Hofors – vid 12 års ålder och ännu inget underbarn precis. Fiolspelandet började jag först vid 8 års ålder, men 14 år gammal var turen kommen att debutera med Filharmonikerna i Stockholm. Samma år erhöll jag som enda musiker bland författare, forskare m.fl. Gustaf VI Adolfs ”Kungastipendium”. Under ungdomsåren spelade jag också i duo med både Lars Roos och Kerstin Hindart. Min lyckligaste tid i Stockholm var annars de två år jag var elev till Otto Kyndel i kammarmusik. Jag hade en stråkkvartett tillsammans med Gunnar Crantz, numera rektor för Musikkonservatoriet Falun, och där också Lars-Gunnar Bodin ingick på altfiol, senare medlem i Freskkvartetten. Under de här åren var Sven Karpe min fiollärare.

Sommaren 1965 fick jag en förfrågan av Herbert Blomstedt om jag hade lust att följa med Oslos Filharmoniska Orkester på deras treveckors turné med båt från Trondheim upp till ryska gränsen. Öyvind Fjeldstad var också dirigent under turnén, vilken var en upplevelse för mig. På ”Ackis” i Stockholm var jag konsertmästare och Blomstedt var dirigentlärare, en mycket stimulerande musiker för oss ungdomar. Sista terminen fick jag 1965 det största priset till en musikstuderande, det s.k. Wachtmeister-stipendiet på 10 000 kronor, stora pengar på den tiden.

Efter diplom och debutkonsert åkte jag till Luzern i Schweiz för vidare studier. Det jag lärde mig där var grunderna i det tyska språket samt att åka slalom i Gstaad, vilket i och för sig var nyttigt! Musikaliskt fanns också en del positivt, särskilt min medverkan under två år som medlem och solist i Festival Strings of Lucerne under ledning av Rudolf Baumgartner. Under de tre åren i Luzern gjorde jag 1967 min första skivinspelning med Peterson-Bergers Violinkonsert och Romance, endast tjugo år gammal. Två år senare vann jag utslagstävlingarna i Sverige vid Föreningen Nordens stråktävling och blev uttagen att representera Sverige vid finalen i danska Aarhus. Där spelade jag Sibelius Violinkonsert och vann 1:a pris. Magnus Enhörning, chef för musikavdelningen vid SR och medlem i juryn, erbjöd mig att bli konsertmästare i Radioorkestern.

Tyvärr var min stråkföring så bristfällig, att jag inte vågade acceptera detta förnämliga erbjudande. Så våren 1970, 22 år gammal, kom jag till Bryssel och ett nytt kapitel i mitt liv som violinist började. Genom vallonättlingen Pierrou kom nu familjen tillbaka till Belgien, efter 350 år i Sverige!

Gertler-metoden: börja om från början! Att vara 22 år och börja om på nytt med ny teknik är sent i livet och mycket svårt. Många plågsamma minnen sitter kvar om ”hur man inte ska spela” och de försvinner aldrig helt. Jag fick försöka glömma det gamla spelsättet för att lära det nya, vilket i och för sig är lättare än att glömma – och långsamt, långsamt kom nya positiva tankar. Det blev trots allt en fantastisk tid, dessa studier hos André Gertler på Konservatoriet i Bryssel. Med hans hjälp blev jag pånyttfödd. Första steget var mitt diplom i mars 1972, (dirigent Silveer Van den Broeck f.ö.) och samma år vann jag den internationella violintävlingen ARD i München.

Den första kontakten med Ungern kom sommaren 1970 när jag studerade mina Kreutzer-etyder för Gertler vid hans Bartók-seminarium och -kurs. Övriga kursdeltagare spelade Bartóks underbara musik hela dagarna. Jag övade samtidigt mina etyder sex timmar per dag. Denna sommar gav fantastiska minnen förutom det violinistiska: det otroligt vackra Budapest. Den här kontakten med Ungern varade i över tjugo år. Jag vann Szigeti-tävlingen 1973 och senare var jag assistent till Gertler vid hans årliga Bartók-aktiviteter i Budapest och Szombathely. 1989 spelade jag L-E Larssons Violinkonsert med Radioorkestern i Budapest. 1992 gav jag med min belgiske duopartner Eugène De Canck en konsert i Pápa Ungern – på dagen och med samma program som 60 år tidigare André Gertler och Béla Bartók hade gjort, med verk av Beethoven och Bartók.

Att gå in genom entrén på Liszt-Akademien och känna traditionerna från stora mästare, vilken inspiration! Min lärare Gertler hade ju själv som liten pojke varit elev där hos József Bloch, senare hos Hubay samt i komposition för Kodály och i kammarmusik för Leo Weiner. Här knyts banden Sverige-Belgien-Ungern samman för mig. Gertler s lärare Hubay var åren 1882–1886 professor i Bryssel. 1976 skänkte ungerska staten en byst av Hubay till Conservatoire Royal de Musique i Bryssel. För att högtidlighålla ceremonin organiserade Gertler en konsert med tre av sina elever (Rudolf Werthen, Joshua Epstein och mig själv) i violinkonserter av Vieuxtemps, Joachim och Hubay. I denna utgåva finns förevigat min del av den konserten i Hubays vackra Violinkonsert nr 3 g-moll (särskilt tredje satsen). I salen satt också mina kära föräldrar.

Willem Kersters och jag blev kollegor i Conservatorium Maastricht och vi bodde ofta på samma lilla gemytliga Hotel Limburgia tre km utanför staden. Där åt vi också fantastiskt gott. En kväll efter en lång arbetsdag frågade jag blygt om han inte ville skriva en violinkonsert. Svaret hör vi också här! Men violintekniskt sett var den i sin första version inte direkt svår, så tack och lov fick vi hjälp av Gertler  att utforma fiolstämman mer virtuost. Tyvärr var han nu redan blind, så han trallade och sjöng och jag skrev ner så gott jag kunde och skickade resultatet vidare till Kersters, som generöst accepterade det mesta av våra förslag. Resultatet tycker jag blev en fantastisk violinkonsert, vacker och virtuos. Vad kan man mer begära? Jag är lycklig att den här finns bevarad. Egendomligt nog var dirigenten i Hubay, René Defossez, lärare till Silveer Van den Broeck, dirigent i Kersters konsert.

Åren 1980 till 1983 hade jag lyckan att åter få spela stråkkvartett – och inte med vilken som helst! Gertler hade haft en berömd kvartett 1931–1951 och de gjorde i London 1945 bl.a. det första europeiska framförandet av Bartóks sjätte stråkkvartett. Nu ville han spela kvartett igen och bjöd in tre yngre musiker: Erwin Schiffer (viola), Roel Dieltiens (cello) och mig (violin 2). Dessa tre år blev Gertlers sista som utövande violinist. Han började se dåligt och spelade med grovt förstorade noter. Men för mig blev de här åren de allra bästa i mitt musikerliv! 1982 firades Kodálys 100-årsminne och tillsammans spelade Dieltiens och jag i Bryssel den stora duon för violin och cello. Gertler, som varit elev till Kodály (som uppmanade sin elev att bli kompositör i stället!), hjälpte oss båda att få till rätt stilenlig tradition.

Sambandet Sverige-Belgien-Ungern är också påvisbart genom att Gertler (numera belgisk medborgare) inbjöds att instruera stråkarna i den nygrundade Radioorkestern i Stockholm och var där under två perioder om tre månader. Då föddes också idén med L-E Larssons Violinkonsert, som Gertler uruppförde och spelade in på skiva 1952. Larsson fick också hans hjälp med tekniska tips vid utformandet av violinstämman och kadensen skrevs av Gertler. Denne berättade för mig att han som ung pojke för första gången kom i kontakt med svensk musik via Tor Aulins Gavotte, som han tyckte mycket om.

Gertler var 1928 efter sin flytt till Belgien elev till Ysaÿe i Bryssel och kom en kväll hem till mästaren efter det att en viss Yehudi Menuhin varit där. Ysaÿe berättade att han sagt till denne och hans pappa att det vore bäst för sonen att inte ge konserter på två år utan att i stället studera vidare. Ysaÿe såg bristerna i den unge Yehudis stråkföring. Men pappan vägrade lyssna! Menuhin fick resten av sitt liv förfärliga problem med sin stråkarm.

Jag är tacksam att jag kom till Gertler och hans metod, vilket räddade mig till ett lyckligt liv med min violin och musiken. Härigenom har jag fått spela dessa härliga verk av Bartók, Kodály, Gertler, Hubay, Ysaÿe, Bloch, Legley, Söderlundh, Kersters, och Aulin – alla med direkt eller indirekt kontakt med varandra och med mig.

Idén till titeln Ur Sonaternas historia fick Gertler, då han tyckte att jag övade för litet! Därtill borde ett femtonårigt samarbete med Eugène De Canck firas. Så det var bara att sätta igång. Från oktober 1984 till mars 1985 gav vi en konsert per månad med sammanlagt 19 skilda verk, från Bach till Schönberg och Webern. Först ett genrep i Maastricht på konservatoriet där vi båda arbetade och där Eugène var pianist i min klass. (Vilken lycka för mina elever att ha en pianist som kunde allt efter att ha varit hos Gertler och hans klass i 25 år.) Konserterna ägde sen rum i Bryssel, hemma i ateljén hos den berömde konstnären Marcel Hastir (1906–2007), som på fjärde våningen arrangerade dessa. Publiken fick litet motion samtidigt med musiklyssnandet.

 

Nilla Pierrou, Rättvik 2011