TILLÄGNAN: till pappa Ivar med den gripande sångrösten och det musikaliska uttrycket (1913–2004)

[This text in English]

När min pappa var 17 år reste han från Hofors till Stockholm för att sjunga upp för en kantor! Han sjöng så vackert, att denne bad sin mamma att komma och lyssna på den unga begåvningen med den vackra rösten. Men tyvärr blev det en returresa hem och slut på den eventuella sångarkarriären.

Pappa jobbade sen vidare på SKF i Hofors Bruk, där han börjat som tolvåring. Här sjöng och spelade han på fiol och trumpet för alla som ville vid bröllop, fester, begravningar, dans i parkerna eller andra tillställningar. Han var mycket stolt att ha fötts i Torsåker (12/4 1913), samma ort som den berömde sångaren Joel Berglund.

1955 fick han äntligen på heltid ägna sig åt enbart musik, när han engagerades av Lille Bror Söderlundh till Borlänge Musikskola. Tack vare klarinettisten Claes Merithz Pettersson, också han lärare där och som gifte sig med en Västerviksflicka, kom pappa så att flytta med familjen till Västervik. Där fick han tjänst som ledare för musikskolan och dirigent för såväl orkesterföreningen som Stegeholmskören och Västerviks Manskör. (Det är Claes Merithz som är dirigent i Hartmann- och Vieuxtemps-konserterna på denna utgåva.)

Tyvärr fick du, pappa, aldrig chansen att likt Jussi Björling få sjunga upp för operachefen John For- sell. En liten, liten anknytning kan man ändå iaktta i det faktum, att dennes sonson Jacob Forsell som fantastisk fotograf har förevigat dig och mig tillsammans i Västervik 1970, året då min verkliga karriär började – och så i år 2013 mig själv i Rättvik, där jag numera bor efter avslutad karriär.

Pappa, du blev kvar i Västervik tills du gick bort 2004 och detta album är tillägnat dig, som sitter och lyssnar i publiken vid konserterna i Leksand, Kalmar, Stockholm och Hedemora.

Mina tankar går också till Sven Karpe och André Gertler. Professor Sven Karpe blev under åren 1957–1966 viktig i min utveckling till violinist. Hans gärning att ta hand om unga begåvade violin- studerande från hela Sverige och föra dem samman till inspirerande kurser sommartid var ovärderlig. Jag hade turen att under fem år vara med i Kall, Råå, Ljungskile och Lysekil. Vi elever fick inte bara intensiva violinstudier utan även teorilektioner av Esther Bodin-Karpe.

I Lysekil hade dock kursen för mig kunnat sluta i en katastrof. Jag satt på en klippa, när plötsligt en våg slog upp och så högt, att jag rutschade ner i havet. Det var omöjligt att själv ta sig upp på de hala klipporna och jag skrapade fingrarna blodiga. Lyckligtvis kom två unga män förbi och drog upp mig. Tack ni okända! På den kursen övade jag inte mycket.

Två kamrater som var med där, Lisbeth Bertilsson och Sonja Andersson, uruppförde några år senare min lilla duo för två violiner som jag komponerat 1963. I en recension står, att Bartók kanske varit min favorit.

Det blev han ju tio år senare, när jag studerade violin för en vän och duopartner till denne, professor André Gertler i Bryssel och vann 1:a pris i Szigeti-tävlingen i Budapest 1973 med Bartóks Violinkonsert nr 2 i finalomgången.

Bandi, smeknamn för Endre i Ungern, det är nu femton år sedan jag 1998 miste dig, efter att under 28 år fått ditt musikaliska och moraliska stöd. Som din elev vill jag dela med mig till framtida generationer vad du t.ex. berättat för mig om interpretationen av Bartóks musik. Här några korta exempel:

• att i början av Violinkonsert nr 2 ska soloinsatsen i första satsens början helst inte spelas vare sig på g-strängen eller fortissimo, något som blir överdrivet efter harpans mjuka inledningstakter.

• att en fjärdedels- not med en punkt under noten inte ska spelas som en trettiotvåondel (som man ibland kan höra). I så fall hade Bartók redan skrivit så.

• att spela alla snabba noter detaché, inte använda spiccatostråk (hoppande). Bartók sade: ”spiccato är en stråkart, ej musik.”

• att använda glissando enbart för det musikaliska uttrycket, inte för att Bartók var född i Ungern och att man kanske tror, att hans musik inspirerats av romerna, som gärna använder charmiga glissandi passande deras egen musikstil. Bartók och Gertler gav en konsert i Ungern på tonsättarens födelsedag och samma kväll kom en grupp romer och spelade under Bartóks fönster som en hyllning. Denne sade till Gertler: ”Om de bara visste så litet jag tycker om deras musik”! Men han gick förstås ut och tackade för hyllningen.

• att vad gäller Bartóks metronombeteckningar är idén att man ska respektera den inbördes skillnaden t.ex. 100’ gentemot 60’ – inte att man alltid måste spela så snabbt som det står.

En anekdot: Gertler övade med sin kvartett en av Bartóks stråkkvartetter men tyckte att det inte stämde med de olika tempoangivelserna. Han skrev och frågade Bartók, som svarade att det var fel på hans metronom och skickade fyra långa sidor med korrigeringar. Och när vi ändå är kvar i Ungern vill jag citera Zoltán Kodálys svar på frågan när man helst ska börja spela. ”I mormors mage” blev svaret.

Till sist men inte minst vill jag tacka Christer Eklund för de tre CD-boxarna om totalt 10 skivor. Vilken glädje du har berett mig med ditt kunnande, så att allt detta finns bevarat för framtiden. Tack Jens Cameron och Fredrik Storm för utlåning och distribution av Bo Hanssons band från Opus 3. Tack även Maggie Eklund för översättning av alla texter och Jacob Forsell för underbara foton.

Nilla Pierrou