Idel lovord om de senaste två boxarna

Det är idel positiva ord som används om Nilla Pierrou de två senaste boxarna i tidningen Opus. Recensenten är lika stolt över Nilla som han är över Birgit Nilsson, Nicolai Gedda och Jussi Björling. Läs recensionen i sin helhet nedan, eller öppna den som PDF-fil genom att klicka på denna text.

Det är verkligen glädjande att få återknyta bekantskapen med violinisten Nilla Pierrou. I min, och hennes, ungdom var Nilla flitigt förekommande både i radio och teve och jag minns att det kändes som om det fanns en slags nationell stolthet över henne. Vacker ung dam med tidstypisk frisyr spelar violin som en gudinna. Hon var nog för oss unga män vad Staffan Scheja var för de unga damerna.

Nilla Pierrou föddes i Hofors i Gästrikland. Familjen var väldigt musikalisk och man hade en alldeles egen pianokvartett med Nilla på violin, pappa Ivar på viola. Mamma Sonja trakterade cellon och vid pianot satt syster Eva. Inte en tråkig stund således.

»Pappa Ivar, som var något av ett musikaliskt geni, sjöng gudomligt, spelade piano, fiol och trumpet samt dirigerade kör och orkester.«

1955 flyttade familjen till Borlänge där ingen mindre än Lille Bror Söderlundh anställts som pedagog vid Kommmunala musikskolan. Söderlundh insåg snabbt att Pierrous begåvning var något utöver det vanliga och tog henne under sina vingar. Dessvärre avled han på tok för tidigt och familjen Pierrou for till Stockholm där Nilla studerade för Sven Karpe. Men det var först när hon ett antal år senare träffade André Gertler i Bryssel som hon fick lära sig att slappna av musklerna och släppa spänningarna i kroppen.

Efter 40 år i Europa med en lysande karriär både som solist, kammarmusiker och lärare flyttade Pierrou hem till Sverige och Rättvik för att fortsätta att dela med sig av den teknik Gertler lärt ut.
Framför mig har jag två cd-boxar om inte mindre än sju cd som visar Nilla Pierrous enorma repertoarbredd. Den första har titeln Nilla Pierrou & en Stradivarius och jag är så imponerad av hennes vackra och intensiva ton i, bland annat, konserter av Hubay och Kersters. Vi får även en rad verk för violin och piano av Haydn, Grieg, Webern, Janacek med flera.Vid pianot ständige följeslagaren och förträfflige musikern Eugène De Canck.

Willem Kersters konsert är skriven för Pierrou, som tyckte att solostämman var aningen för enkel. Pierrou vände sig till André Gertler, som då var helt blind och som sjöng sina förslag till förbättringar. Dessa skrevs ned av Nilla som sedan föreslog dem till Kersters.

Box nummer två heter Mina jubileer och är mer kronologiskt upplagd. Bach, Beethoven, Brahms och en massa annat som jag njuter av i fulla drag. Lars-Erik Larssons violinkonsert har spelats in några gånger, men ingen är i närheten av Pierrou som i Helsingborg tillsammans med Jorma Panula 1982 gav ett underskönt framförande. Så här låter det när stora musiker möts och verkligen tar musiken på allvar. Sen är ju Larssons violinkonsert verkligen något för yngre violinister att upptäcka. Konserten uruppfördes 1953 med André Gertler som solist, och han fick konserten tillägnad sig.

I Alban Bergs konsert är konkurrensen stor, men ingen sjunger så sorgset som Pierrou. Varenda fras är så genomskinlig, så intensivt berättande och kommunicerande hos Nilla i denna liveupptagning från 1973.

Vi i Sverige är med rätta omåttligt stolta över Birgit Nilsson, Jussi Björling, Nicolai Gedda. Jag är lika stolt över Nilla Pierrou, vilket ni också kommer att bli när ni har lyssnat på skivorna.
Inspelningarna är hämtade från olika håll och mycket är konsertupptagningar. Ljudmässigt är jag mycket imponerad då i stort sett allt låter betydligt bättre än många kommersiella utgåvor, så betygsmässigt kan det bara bli högsta möjliga. Boxarna är producerade och utgivna av Christer Eklund på hans Oak Grove-etikett.

Avslutningsvis vill jag bara hålla med recensenten på Le Soir!

»Nilla Pierrou ger allt i sitt spel, det är yppigt och generöst, det flammar av lidelse, det gnistrar, det skimrar i silat ljus, det är meditativt.« (Recension i den belgiska tidningen Le Soir)

Thomas Roth
Länk till Opus

Kommentarer inaktiverade.